Jag har idag märkt att jag inte är som alla andra, och det är jag väldigt glad för.

Och jag tackar Gud för att jag inte är det. För att vara unik är det bästa som finns. 

Tänk om man var som alla andra och inte gjorde man själv ville och inte var den man var 

och såg ut som man ville eller sa det man ville. Jag vet varför jag mår som jag gör idag. 

Det är för jag lyssnat och gjort som alla andra velat. Men nu är det slut på det. 

Från och med idag är jag den jag vill vara. Och ska vara stolt för det jag kommer ifrån

och ska bära huvudet högt för den jag är och vara stolt för det jag åstakommit. Och stå för allt

dumt jag gjort i mina dar. Den som hatar mig, får gärna hata mig. Men snälla hata mig inte för 

att jag sagt att du är dum i huvudet för att du sagt att att jag är fet, hata mig inte för att jag snackat

skit, hata mig inte för slagit dig med flit på idrottslektionen i nian, hata mig för jag krossade ditt hjärta på riktigt.

Jag skulle kunna hata många människor, men jag väljer att inte göra det. Jag älskar dem jag en gång sagt att jag älskat. Jag ångrar det inte. Bara för jag inte längre umgås med dem så hatar jag dem inte, jag älskar dem fortfarande, Och dem har fortfarande en stor plats i mitt hjärta, även fast många av dem krossade mitt hjärta. Men det är en del av mitt liv. Dem förändrade mitt liv. På grund av dem är jag där jag är nu, det är till en viss del på grund av dem jag mår som jag gör nu. Mår piss rent ut sagt. Jag har alltid varit dem som gjort vad alla andra sagt till mig. Jag har "lydit" alla. Jag dömmer ingen. Och nu har jag bara bra människor runt omkring mig. Och det känns så otroligt bra. Och nu har jag tagit till mig den hjälp jag kan få. Och jag skämms inte för det. Jag är stolt över att över att faktiskt våga stå för att våga visa att jag behöver hjälp. För det är lika vanligt att må dåligt i själen som att bryta ett ben. En vacker dag kanske det är du som ligger där och mår dåligt. 

xx.